Nio år sedan

Idag, på Trettondagen, för nio år sedan, när jag var elva år, förändradres mitt liv för all framtid och tre månaders helvete tog sin början.
Var i badhuset med min granne/kompis familj när en av badvakterna kommer och säger att min bror står där borta. Jag tittade dit och såg att han stod på andra sidan glasdörrarna där.
Jag går dit.
Kommer inte ihåg så mycket av vad han så mer än att pappa hade "ramlat" och är på akuten. Tänkte då att han kanske hade ramlat ute och gjort sig nåt då eller nåt.
Tror att vi åkte direkt upp till sjukhuset sen. Mamma, brors sambo, syster plus sambo var nog redan där tror jag. Kommer inte ihåg. Och sedan kom även min faster och hennes man.
Har i stort sett bara vaga minnen av det här, men kommer ihåg den där jävla väntan. Vet inte när, men fick i alla fall reda på att han hade fått aneurysm. Pulsåderbrock i hjärnan. En typ av hjärnblödning som är medfött och man kan gå med hela livet utan att veta om det. Är som en tickande bomb som kan smälla när som helst. Ofta dör man direkt, men inte pappa inte.

Fick höra av mamma senare sen att hon stod och plockade ner julpyntet när pappa kom upp och sa att han hade så himla ont i huvudet. Och efter som vi har migrän i familjen så tar man inte det på så stort allvar så hade hon väl sagt till honom att ta en tablett och gå och lägga sig igen eller nåt. Inget mer med det.
Sen hade han väl gått in i sovrummet igen när mamma hörde en duns där innefrån. När hon går in och kollar så låg han där på golvet med kramper typ och "rullade ögonen".
Ja, usch kan knappt tänka på det.
Mamma ringde till larmcentralen där de sa att hon skulle vända honom i framstupa sidoläge för att underlätta andningen, vilket han inte hade några problem med än som tur var. Då mamma inte orkade det själv fick hon springa ner till grannarna här under, ett äldre pensionärpar, och som tur var hade de sina barn på besök, varav en är sjuksköterska som hjälpte henne tills ambulansen kom.

Pappa låg nu i stället medvetslös i respirator och nu var det bara på att vänta på besked från Akademiska i Uppsala om det fanns något att göra eller inte.
Väntan väntan.
Vi får i alla fall sedan beskedet att han ska flygas in till Uppsala, där de ska försöka stoppa blödningen/arna med en speciell operation där de går in genom ljumsken upp till hjärnan och "snörpar" åt kärlen.
Medan pappa får åka ambulans in till Karlstad för att flygas i helikopter därifrån för att vädret var för dåligt får att lyfta här i från eller nåt sånt, så åker mamma och jag tillsammans med min faster och hennes man hem till oss för att packa.
Mamma åker tillsammans med min syster och hennes sambo till Uppsala och jag följer med min faster hem till Åtorp så länge.
Kommer inte riktigt ihåg när jag själv åkte upp till Uppsala första gången. Men bodde i alla fall hos min bror några dagar innan också har jag för mig.
Det är sjukt vad man har glömt när man tänker efter. Man har väl förträngt på något sätt i alla fall.

Operationen lyckades i alla fall, och det var hela fyra sådana där pulsåderbrock han hade tydligen (!) och han fick nu ligga på NIVA (Neurlogiska intensiven) den kommande tiden.
Kommer ihåg att till en början så ville jag inte följa med upp till sjukhuset när de andra hälsade på honom, stannade i stället på det stället vi bodde på själv. Vet inte varför, hade ju redan sett honom med respirator och medvetslös på sjukhuset hemma. Men tror att det tog en vecka i alla fall innan jag till slut följde med.

De följande två månaderna där sen känns som en dimma när man tänker tillbaka. Var mer i Uppsala än hemma. Och var man inte där så plågades man i stället av grymt dåligt samvete att man inte var där.
Det tillstötte även en del annat som gjorde att han blev sämre där ett tag, om det inte hade gjort det kanske det hade sett annorlunda ut, who knows?
Men han flyttades i alla fall från NIVA till slut till en annan sal inte lång därifrån.

Någonting som i alla fall aldrig glömmer är den där jäkla lukten. Så fort hissdörrarna slogs upp så slogs man av den. Nåt speciellt där för den neurlogiska avdelningen, går inte att förklara.
Mamma och jag tillbringade även min tolfte födelsedag där och jag kommer ihåg att vi sa till honom på skoj att han lovade att han skulle vara hemma när jag fyllde den här gången.
Han reste mycket i och med jobbet och föregående år hade han varit i USA.
Han måste verkligen förstått vad vi sagt, även fast han var medvetslös, för tårarna började att rinna på honom... Det kändes.
Men det visade ju att han måste ja ha varit medveten om att vi va där i alla fall.

Så ser den kommande tiden ut för oss, fram och tillbaka mellan Karlskoga och Uppsala. Och inget annat att göra än att leva på hoppet.
Efter ca 2 månader, kanske lite mer? Kommer inte ihåg. Så bestämmer de sig i alla fall för att skicka honom tillbaka hit till Karlskoga. De kom fram till att det fanns inget de kunde göra där som de lika gärna inte kunde göra här. Han skulle fortsätta tömmas på vätska genom ryggen varje dag för att minska trycket i hjärnan som ständigt blev om de inte lättade. Penicilinet som han hade fått i Uppsala, nåt knallrosa som han fick dirket i huvudet (!) hade de redan slutat med då vad jag kommer ihåg.
Han skulle få komma tillbaka nån månad senare (tror jag det var) för att operera in en shunt, för trycket i hjärnans skull.

Men ändå känns det som de skickade honom hit för att det fanns inget de kunde göra för honom. Han kunde lika gärna få dö på sjukhuset hemma typ. Var i alla fall så vi kände.
För till Uppsala för att operera in shunten kom han ju aldrig.

Så från Trettondagen fram till den 2:a april 2000 är en period som alltid kommer finnas kvar. Även om det finns en del personer som säger att "det är ju så länge sedan nu, är det inte dags att glömma" ungefär. Gå vidare gör man, och det har vi gjort. Men glömma gör man som sagt aldrig.