lindali.spotlife.se it is!
tisdag 13 januari 2009
måndag 12 januari 2009
Tv-kväll
Blev ingen ridning för mig idag trots allt, skulle nog kunna sitta och skritta lite lungt, det tror jag. Men den där lilla detaljen att man måste sitta upp med. Bara tanken gör ont! Får hoppas revbenet känns lite bättre i morrn, för det här börjar bli outhärdligt.
Ikväll är det tv:n som gäller för hela slanten. Just nu är det SATC som har dragit igång med en ny reprisomgång, man tröttnar aldrig! Trots att man har boxen och allt. Sen blir det lite Guldbaggegala och sen till sist Lipstick jungle som har premiär idag. Är samma person som gjort Sex and the city faktiskt, så det kan kanske bli nåt. :)
Ikväll är det tv:n som gäller för hela slanten. Just nu är det SATC som har dragit igång med en ny reprisomgång, man tröttnar aldrig! Trots att man har boxen och allt. Sen blir det lite Guldbaggegala och sen till sist Lipstick jungle som har premiär idag. Är samma person som gjort Sex and the city faktiskt, så det kan kanske bli nåt. :)
söndag 11 januari 2009
27 februari
Söndag
Idag har det varit en riktig slappsöndag, har ärligt talat inte gjort ett skit. Sovit, kollat tv och läst. Men gött det med ibland. Och kanske lika bra med tanke på revbenet då.
Men är som sagt jäkligt rastlös av att inte kunna träna, så i morgon ska jag banne mig ut och gå en sväng. Funderar till och med på stallet, skritta kan ju inte göra nåt? Men det känner jag ju imorgon hur ont jag har. Börjar få abstinens när det gäller ridningen nu vill jag lova.
Men är som sagt jäkligt rastlös av att inte kunna träna, så i morgon ska jag banne mig ut och gå en sväng. Funderar till och med på stallet, skritta kan ju inte göra nåt? Men det känner jag ju imorgon hur ont jag har. Börjar få abstinens när det gäller ridningen nu vill jag lova.
In Flames - Alias Live På Grammisgalan 2009 med Timo Räisänen
När vi ändå är på g med YouTube här så måste ni kolla det här om ni inte redan sett det. Så jäkla bra! Gåsuhd säger jag bara!
lördag 10 januari 2009
Spricka
Kom hem nu för en liten stund sen, var till mormor en sväng igen med lite mat och så. Och jag fick äntligen sushi igen! Men matlusten är inte riktigt där än, så jag fick bara i mig ett par bitar, men alltid nåt.
Fick nog förut i alla fall. Känns verkligen som nån sticker en kniv i mig bara andas in lite djupare, och hosta ska vi inte tala om. Hujjedamej!
Åkte i alla fall till VC eftersom det sitter i trakten vid hjärtat, och skulle det vara hjärtmuskelinflammation är det livsfarligt. Men det visade sig att det antagligen var en spricka/bristning i revbenet av all hosta, men han var osäker i alla fall... Men ska i alla fall inte anstränga mig för mycket tills det att jag inte har ont längre. Hur jag nog ska stå ut med det eftersom det är tusen gången värre idag än igår, men det är bara att le och se glad ut. Eller nåt.
Nu blir det film!
Fick nog förut i alla fall. Känns verkligen som nån sticker en kniv i mig bara andas in lite djupare, och hosta ska vi inte tala om. Hujjedamej!
Åkte i alla fall till VC eftersom det sitter i trakten vid hjärtat, och skulle det vara hjärtmuskelinflammation är det livsfarligt. Men det visade sig att det antagligen var en spricka/bristning i revbenet av all hosta, men han var osäker i alla fall... Men ska i alla fall inte anstränga mig för mycket tills det att jag inte har ont längre. Hur jag nog ska stå ut med det eftersom det är tusen gången värre idag än igår, men det är bara att le och se glad ut. Eller nåt.
Nu blir det film!
fredag 9 januari 2009
Fredagskväll
Precis fått mig lite och äta nu i alla fall och nu blir det Let´s Dance och smågodis för hela slanten!
Stör mig litegrann på en sak för tillfället... Det skulle ju liksom inte skada att fråga en om man vill följa med. Men tydligen så duger man bara i bland. "Hur va det med det där att göra slut med kompisar?" Kommer närmare och närmare för varje gång.
Stör mig litegrann på en sak för tillfället... Det skulle ju liksom inte skada att fråga en om man vill följa med. Men tydligen så duger man bara i bland. "Hur va det med det där att göra slut med kompisar?" Kommer närmare och närmare för varje gång.
Är det inte det ena
Mår faktiskt lite bättre nu, om än lite hosta kvar, men absolut inte som förut.
Men det som är lite sådär är att jag har ont typ där hjärtat sitter typ revebenen eller nåt, jag vet inte. Ringde till VC förut men skulle avvakta så får vi se, har ju hostat så jag kan ha hostat sönder mig. Det som oroar mig lite är ju hjärtmuskelinflammtion. Hade ju feber när vi sprang genom centralen i lördags, och det var ändå tio minuter vi kutade. Great. Och det är ju inte första gången jag tränat med feber heller. Är ju till exempel ett anta gånger jag ridit och haft hårda hoppträningar och dylikt när jag varit sjuk... Jättebra Linda!
Nej, är inte den som som oroar mig för sånt här annars så vi får hoppas på det förstnämnda.
Men det som är lite sådär är att jag har ont typ där hjärtat sitter typ revebenen eller nåt, jag vet inte. Ringde till VC förut men skulle avvakta så får vi se, har ju hostat så jag kan ha hostat sönder mig. Det som oroar mig lite är ju hjärtmuskelinflammtion. Hade ju feber när vi sprang genom centralen i lördags, och det var ändå tio minuter vi kutade. Great. Och det är ju inte första gången jag tränat med feber heller. Är ju till exempel ett anta gånger jag ridit och haft hårda hoppträningar och dylikt när jag varit sjuk... Jättebra Linda!
Nej, är inte den som som oroar mig för sånt här annars så vi får hoppas på det förstnämnda.
onsdag 7 januari 2009
Mer gnäll
Uhuh, vad jag fryser! Har dessutom ont i benen igen.
Ska man aldrig bli frisk? Förbannat trött på det här nu.
Att inte kunna göra nåt speciellt utan att hosta lungorna ur sig eller känna sig som benen viker sig eller nåt annat irriterande gör mig så grymt rastlös. Kryper ur skinnet här snart eller nåt. Gah!'
Nej, ska lägga mig och läsa nu, håller på med H:s bok faktisk. Vääääldigt bra! ;)
Ska man aldrig bli frisk? Förbannat trött på det här nu.
Att inte kunna göra nåt speciellt utan att hosta lungorna ur sig eller känna sig som benen viker sig eller nåt annat irriterande gör mig så grymt rastlös. Kryper ur skinnet här snart eller nåt. Gah!'
Nej, ska lägga mig och läsa nu, håller på med H:s bok faktisk. Vääääldigt bra! ;)
Grammis
Kom hem för en liten stund sedan nu.
Håkan fick i alla fall för "Årets manliga". Behöver jag säga att jag hoppade i soffan? Om det inte varit för dem där juryn så hade ha fått fler, nu snubblade han på målsnöret. Speciellt på "Årets liveakt" Vilket det står hans namn på tycker jag. Finns det någon bättre liveartist? Ja, inte är det Robyn i alla fall. Men men, han fick ju i alla fall en.
In Flames blev "Årets rockband" Heeeelt rätt!
Men var det inte många som verkade... hm, ja lite överförfriskade. Anna Ternheim satte sig på baken när hon reste sig för att gå upp att hämt sitt pris. Men om det berodde på för mycket av det goda eller av ren lycka är svårt att säga? Haha.
Och Kleerup ska vi inte ens tala om. Vad sa han egentligen?
Håkan fick i alla fall för "Årets manliga". Behöver jag säga att jag hoppade i soffan? Om det inte varit för dem där juryn så hade ha fått fler, nu snubblade han på målsnöret. Speciellt på "Årets liveakt" Vilket det står hans namn på tycker jag. Finns det någon bättre liveartist? Ja, inte är det Robyn i alla fall. Men men, han fick ju i alla fall en.
In Flames blev "Årets rockband" Heeeelt rätt!
Men var det inte många som verkade... hm, ja lite överförfriskade. Anna Ternheim satte sig på baken när hon reste sig för att gå upp att hämt sitt pris. Men om det berodde på för mycket av det goda eller av ren lycka är svårt att säga? Haha.
Och Kleerup ska vi inte ens tala om. Vad sa han egentligen?
Ska släpa mig med mamma och åka och handla en sväng nu, har igenting hemma. Ska åka förbi mormor med lite grejer med. Hon har ju samma skit som vi.
Är ju Grammisgalan på tv ikväll med och det får inte missas! In Flames, Timo Räisänen, ja, you name it, inte missa i alla fall.
Hinner nog inte hem innan det börjar som det ser ut som, så stannar väl hos mormor en stund I guess.
Är ju Grammisgalan på tv ikväll med och det får inte missas! In Flames, Timo Räisänen, ja, you name it, inte missa i alla fall.
Hinner nog inte hem innan det börjar som det ser ut som, så stannar väl hos mormor en stund I guess.
Nio år sedan
Idag, på Trettondagen, för nio år sedan, när jag var elva år, förändradres mitt liv för all framtid och tre månaders helvete tog sin början.
Var i badhuset med min granne/kompis familj när en av badvakterna kommer och säger att min bror står där borta. Jag tittade dit och såg att han stod på andra sidan glasdörrarna där.
Jag går dit.
Kommer inte ihåg så mycket av vad han så mer än att pappa hade "ramlat" och är på akuten. Tänkte då att han kanske hade ramlat ute och gjort sig nåt då eller nåt.
Tror att vi åkte direkt upp till sjukhuset sen. Mamma, brors sambo, syster plus sambo var nog redan där tror jag. Kommer inte ihåg. Och sedan kom även min faster och hennes man.
Har i stort sett bara vaga minnen av det här, men kommer ihåg den där jävla väntan. Vet inte när, men fick i alla fall reda på att han hade fått aneurysm. Pulsåderbrock i hjärnan. En typ av hjärnblödning som är medfött och man kan gå med hela livet utan att veta om det. Är som en tickande bomb som kan smälla när som helst. Ofta dör man direkt, men inte pappa inte.
Fick höra av mamma senare sen att hon stod och plockade ner julpyntet när pappa kom upp och sa att han hade så himla ont i huvudet. Och efter som vi har migrän i familjen så tar man inte det på så stort allvar så hade hon väl sagt till honom att ta en tablett och gå och lägga sig igen eller nåt. Inget mer med det.
Sen hade han väl gått in i sovrummet igen när mamma hörde en duns där innefrån. När hon går in och kollar så låg han där på golvet med kramper typ och "rullade ögonen".
Ja, usch kan knappt tänka på det.
Mamma ringde till larmcentralen där de sa att hon skulle vända honom i framstupa sidoläge för att underlätta andningen, vilket han inte hade några problem med än som tur var. Då mamma inte orkade det själv fick hon springa ner till grannarna här under, ett äldre pensionärpar, och som tur var hade de sina barn på besök, varav en är sjuksköterska som hjälpte henne tills ambulansen kom.
Pappa låg nu i stället medvetslös i respirator och nu var det bara på att vänta på besked från Akademiska i Uppsala om det fanns något att göra eller inte.
Väntan väntan.
Vi får i alla fall sedan beskedet att han ska flygas in till Uppsala, där de ska försöka stoppa blödningen/arna med en speciell operation där de går in genom ljumsken upp till hjärnan och "snörpar" åt kärlen.
Medan pappa får åka ambulans in till Karlstad för att flygas i helikopter därifrån för att vädret var för dåligt får att lyfta här i från eller nåt sånt, så åker mamma och jag tillsammans med min faster och hennes man hem till oss för att packa.
Mamma åker tillsammans med min syster och hennes sambo till Uppsala och jag följer med min faster hem till Åtorp så länge.
Kommer inte riktigt ihåg när jag själv åkte upp till Uppsala första gången. Men bodde i alla fall hos min bror några dagar innan också har jag för mig.
Det är sjukt vad man har glömt när man tänker efter. Man har väl förträngt på något sätt i alla fall.
Operationen lyckades i alla fall, och det var hela fyra sådana där pulsåderbrock han hade tydligen (!) och han fick nu ligga på NIVA (Neurlogiska intensiven) den kommande tiden.
Kommer ihåg att till en början så ville jag inte följa med upp till sjukhuset när de andra hälsade på honom, stannade i stället på det stället vi bodde på själv. Vet inte varför, hade ju redan sett honom med respirator och medvetslös på sjukhuset hemma. Men tror att det tog en vecka i alla fall innan jag till slut följde med.
De följande två månaderna där sen känns som en dimma när man tänker tillbaka. Var mer i Uppsala än hemma. Och var man inte där så plågades man i stället av grymt dåligt samvete att man inte var där.
Det tillstötte även en del annat som gjorde att han blev sämre där ett tag, om det inte hade gjort det kanske det hade sett annorlunda ut, who knows?
Men han flyttades i alla fall från NIVA till slut till en annan sal inte lång därifrån.
Någonting som i alla fall aldrig glömmer är den där jäkla lukten. Så fort hissdörrarna slogs upp så slogs man av den. Nåt speciellt där för den neurlogiska avdelningen, går inte att förklara.
Mamma och jag tillbringade även min tolfte födelsedag där och jag kommer ihåg att vi sa till honom på skoj att han lovade att han skulle vara hemma när jag fyllde den här gången.
Han reste mycket i och med jobbet och föregående år hade han varit i USA.
Han måste verkligen förstått vad vi sagt, även fast han var medvetslös, för tårarna började att rinna på honom... Det kändes.
Men det visade ju att han måste ja ha varit medveten om att vi va där i alla fall.
Så ser den kommande tiden ut för oss, fram och tillbaka mellan Karlskoga och Uppsala. Och inget annat att göra än att leva på hoppet.
Efter ca 2 månader, kanske lite mer? Kommer inte ihåg. Så bestämmer de sig i alla fall för att skicka honom tillbaka hit till Karlskoga. De kom fram till att det fanns inget de kunde göra där som de lika gärna inte kunde göra här. Han skulle fortsätta tömmas på vätska genom ryggen varje dag för att minska trycket i hjärnan som ständigt blev om de inte lättade. Penicilinet som han hade fått i Uppsala, nåt knallrosa som han fick dirket i huvudet (!) hade de redan slutat med då vad jag kommer ihåg.
Han skulle få komma tillbaka nån månad senare (tror jag det var) för att operera in en shunt, för trycket i hjärnans skull.
Men ändå känns det som de skickade honom hit för att det fanns inget de kunde göra för honom. Han kunde lika gärna få dö på sjukhuset hemma typ. Var i alla fall så vi kände.
För till Uppsala för att operera in shunten kom han ju aldrig.
Så från Trettondagen fram till den 2:a april 2000 är en period som alltid kommer finnas kvar. Även om det finns en del personer som säger att "det är ju så länge sedan nu, är det inte dags att glömma" ungefär. Gå vidare gör man, och det har vi gjort. Men glömma gör man som sagt aldrig.
Var i badhuset med min granne/kompis familj när en av badvakterna kommer och säger att min bror står där borta. Jag tittade dit och såg att han stod på andra sidan glasdörrarna där.
Jag går dit.
Kommer inte ihåg så mycket av vad han så mer än att pappa hade "ramlat" och är på akuten. Tänkte då att han kanske hade ramlat ute och gjort sig nåt då eller nåt.
Tror att vi åkte direkt upp till sjukhuset sen. Mamma, brors sambo, syster plus sambo var nog redan där tror jag. Kommer inte ihåg. Och sedan kom även min faster och hennes man.
Har i stort sett bara vaga minnen av det här, men kommer ihåg den där jävla väntan. Vet inte när, men fick i alla fall reda på att han hade fått aneurysm. Pulsåderbrock i hjärnan. En typ av hjärnblödning som är medfött och man kan gå med hela livet utan att veta om det. Är som en tickande bomb som kan smälla när som helst. Ofta dör man direkt, men inte pappa inte.
Fick höra av mamma senare sen att hon stod och plockade ner julpyntet när pappa kom upp och sa att han hade så himla ont i huvudet. Och efter som vi har migrän i familjen så tar man inte det på så stort allvar så hade hon väl sagt till honom att ta en tablett och gå och lägga sig igen eller nåt. Inget mer med det.
Sen hade han väl gått in i sovrummet igen när mamma hörde en duns där innefrån. När hon går in och kollar så låg han där på golvet med kramper typ och "rullade ögonen".
Ja, usch kan knappt tänka på det.
Mamma ringde till larmcentralen där de sa att hon skulle vända honom i framstupa sidoläge för att underlätta andningen, vilket han inte hade några problem med än som tur var. Då mamma inte orkade det själv fick hon springa ner till grannarna här under, ett äldre pensionärpar, och som tur var hade de sina barn på besök, varav en är sjuksköterska som hjälpte henne tills ambulansen kom.
Pappa låg nu i stället medvetslös i respirator och nu var det bara på att vänta på besked från Akademiska i Uppsala om det fanns något att göra eller inte.
Väntan väntan.
Vi får i alla fall sedan beskedet att han ska flygas in till Uppsala, där de ska försöka stoppa blödningen/arna med en speciell operation där de går in genom ljumsken upp till hjärnan och "snörpar" åt kärlen.
Medan pappa får åka ambulans in till Karlstad för att flygas i helikopter därifrån för att vädret var för dåligt får att lyfta här i från eller nåt sånt, så åker mamma och jag tillsammans med min faster och hennes man hem till oss för att packa.
Mamma åker tillsammans med min syster och hennes sambo till Uppsala och jag följer med min faster hem till Åtorp så länge.
Kommer inte riktigt ihåg när jag själv åkte upp till Uppsala första gången. Men bodde i alla fall hos min bror några dagar innan också har jag för mig.
Det är sjukt vad man har glömt när man tänker efter. Man har väl förträngt på något sätt i alla fall.
Operationen lyckades i alla fall, och det var hela fyra sådana där pulsåderbrock han hade tydligen (!) och han fick nu ligga på NIVA (Neurlogiska intensiven) den kommande tiden.
Kommer ihåg att till en början så ville jag inte följa med upp till sjukhuset när de andra hälsade på honom, stannade i stället på det stället vi bodde på själv. Vet inte varför, hade ju redan sett honom med respirator och medvetslös på sjukhuset hemma. Men tror att det tog en vecka i alla fall innan jag till slut följde med.
De följande två månaderna där sen känns som en dimma när man tänker tillbaka. Var mer i Uppsala än hemma. Och var man inte där så plågades man i stället av grymt dåligt samvete att man inte var där.
Det tillstötte även en del annat som gjorde att han blev sämre där ett tag, om det inte hade gjort det kanske det hade sett annorlunda ut, who knows?
Men han flyttades i alla fall från NIVA till slut till en annan sal inte lång därifrån.
Någonting som i alla fall aldrig glömmer är den där jäkla lukten. Så fort hissdörrarna slogs upp så slogs man av den. Nåt speciellt där för den neurlogiska avdelningen, går inte att förklara.
Mamma och jag tillbringade även min tolfte födelsedag där och jag kommer ihåg att vi sa till honom på skoj att han lovade att han skulle vara hemma när jag fyllde den här gången.
Han reste mycket i och med jobbet och föregående år hade han varit i USA.
Han måste verkligen förstått vad vi sagt, även fast han var medvetslös, för tårarna började att rinna på honom... Det kändes.
Men det visade ju att han måste ja ha varit medveten om att vi va där i alla fall.
Så ser den kommande tiden ut för oss, fram och tillbaka mellan Karlskoga och Uppsala. Och inget annat att göra än att leva på hoppet.
Efter ca 2 månader, kanske lite mer? Kommer inte ihåg. Så bestämmer de sig i alla fall för att skicka honom tillbaka hit till Karlskoga. De kom fram till att det fanns inget de kunde göra där som de lika gärna inte kunde göra här. Han skulle fortsätta tömmas på vätska genom ryggen varje dag för att minska trycket i hjärnan som ständigt blev om de inte lättade. Penicilinet som han hade fått i Uppsala, nåt knallrosa som han fick dirket i huvudet (!) hade de redan slutat med då vad jag kommer ihåg.
Han skulle få komma tillbaka nån månad senare (tror jag det var) för att operera in en shunt, för trycket i hjärnans skull.
Men ändå känns det som de skickade honom hit för att det fanns inget de kunde göra för honom. Han kunde lika gärna få dö på sjukhuset hemma typ. Var i alla fall så vi kände.
För till Uppsala för att operera in shunten kom han ju aldrig.
Så från Trettondagen fram till den 2:a april 2000 är en period som alltid kommer finnas kvar. Även om det finns en del personer som säger att "det är ju så länge sedan nu, är det inte dags att glömma" ungefär. Gå vidare gör man, och det har vi gjort. Men glömma gör man som sagt aldrig.
Har kännt mig såpass risig och seg nu de senaste dagarna att jag ens inte orkat uppdaterat här. Idag orkade jag till exempel inte ta mig upp ur sängen för än på eftermiddagen. Satt uppe och kollade på tv nån timme, men sen kändes det som huvudet skulle sprängas så då gick jag och la mig igen och vaknade inte förrän runt 21-tiden.
Men peppar peppar, för tillfället nu känns det bättre, och hostan har nog gett mig sig lite den med. Har dessutom ingen feber längre, vilket jag haft sen jag kom hem från Stockholm då. Påväg åt rätt håll i alla fall, börjar kännas rätt segt såhär efter tre veckor... Bara längtar till jag mår helt bra nu så jag kan börja träna igen. Och även rida ordentligt. Kryper ur skinnet snart av att inte kunna göra nåt.
Men peppar peppar, för tillfället nu känns det bättre, och hostan har nog gett mig sig lite den med. Har dessutom ingen feber längre, vilket jag haft sen jag kom hem från Stockholm då. Påväg åt rätt håll i alla fall, börjar kännas rätt segt såhär efter tre veckor... Bara längtar till jag mår helt bra nu så jag kan börja träna igen. Och även rida ordentligt. Kryper ur skinnet snart av att inte kunna göra nåt.
söndag 4 januari 2009
Sick and tired
Vet att jag sagt det förut, men nu faktiskt förbannat trött på att vara sjuk. Tre veckor idag. TRE veckor med den här jäkla hostan och allt annat som kommer till. Fy fan.
Hade tänkt åkt och och ridit idag med. Men sjuk, -20 grader och en timme på hästryggen kändes inte som någon sådär jättebra kombination. Lina håller väl igång henne så gott hon kan får man hoppas.
Får se i morgon om jag orkar ut och skritta en stund i alla fall, har ju fan inte ridit på evigheter känns det som :(
Hade tänkt åkt och och ridit idag med. Men sjuk, -20 grader och en timme på hästryggen kändes inte som någon sådär jättebra kombination. Lina håller väl igång henne så gott hon kan får man hoppas.
Får se i morgon om jag orkar ut och skritta en stund i alla fall, har ju fan inte ridit på evigheter känns det som :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
